jag och embla pratade sjukt djupt igår alltså.
man kommer ju faktiskt inte leva föralltid ,
det kommer år då man kommer vara tvungen att leva utan sina närmsta.
en efter en kommer de att försvinna ur ens liv,
när jag blir vuxen och skaffar en egen familj så kommer min nuvarande familj inte betyda lika mycket och mina barn kommer vara de jag älskar mest, den tanken är svår för nu äör det ju min pappa,mamma och bror som jag älskar mest!
det kommer inte alltid att vara så .
de vännerna man har nu kommer sakta men säkert försvinna ur ens liv,
man kommer bara ha kvar de där guldkornen*
vi kommer inte allrid att se ut så här,
våra röster kommer inte att låta desamma !
vi kommer bli rynkiga och gråhåriga,
vi kommer inte bry oss om hur vi ser ut .
våra framtida barn kommer skaffa nya liv,
tacka för sig och dra , man vill träffa dom oftare men dom hinner inte .
så som våra föräldrars föräldrar känner nu ,
det kommer till oss också .
som min kompis mormor , hon kom fram till mig och min vän i en affär och frågade om vi hade refelxer på oss.
vi betyder sååå himla mycket för våra mor/farföräldrar !
man tänker inte på att det kommer vara vi om en livstid.
en livstid , så jäkla kort !
man lever inte länge om man jämför med hur länge man kommer vara död.
när folk förstod att man dör efter en tid , det var nog då de kom på himlen.
himlen är enligt mig det vackraste som finns ,
kanske fanns det filosofer som också tyckte det så de kom på att det var dit man skulle när man dör.
jag tror ju på det men är det egentligen bara en lögn som får oss på jorden att inte få panik och tänka att himlen kommer efteråt. men varför måste döden finnas då ? - för att jorden skulle bli överfull annars , men hur stor är himlen då ? får alla plats där ? kanske var det därför tanken om helvetet kom , att elaka människor kommer till helvetet , för att någon förstod att inte alla får plats i himlen.
tänk om det är så att man bara försvinner - ALLT som man skapat,
tankar man tänkt, minnen man skaffat sig, kroppen man skapat med hjälp av sina föräldrar- allting bara försvinner och man sörjs av de man lämnar men när de också dör , vem kommer ihåg en då ?
kanske en då och då som börjar släktforska men annars är ens hela liv bara skit värt.
vem bryr dig om det som har varit ?
är det särför så många vill bli kändisar ? 
för att man blir evig . man blir aldrig glömd som en med ett vanligt yrke.
allt man nu inte är nöjd med , varför bryr vi oss ?
man lever bara ett liv i alla fall som den person amn är idag.
mamma tror på återfödelse,
hon tror att jag var ett offer på båten titanic innan detta liv.
hon tror att pappa var med under andra världskriget.
om det nu är så att man varit något annat , byggs man upp och stärks av de andra liven eller spelar det ingen roll vad man gjort. karma ? nirvana ? himlen ? återfödelse ? aska ? glömd ? förevig själ?

vad händer egentligen när man dör ?
vad händer egentligen när man lever ?